Being a menace to society since 1985

Är det inte härligt med mångfald? Att vi människor ser olika ut, agerar olika i givna situatiner, tänker olika, klär oss olika osv. Jag tycker vi ska slå ett slag för olikheten och våga vara oss själva, men tyvär så är viljan att vara anorlunda redan inne så jag är lite sent ute. Jag pratar om hele den svartklädda ungdomskulturen som vuxit fram ur indiepoppande emo kiddies livssyn. De som när jag själv gick i högstadiet skulle varit vad vi kallade "fjortisar", svarta string, vita "jazzbyxor", buffalos och alla andra sköna attribut är idag klädda i svart. Musiken har också konverterats från sliskig dansmusik hämtad från närmaste inneställe eller charterort till att man idag ska lyssna på band som Kent, My Chemical Romance och väldigt gärna så kallad emo core eller annan musik där man inte hör vad sångaren i fråga säger alternativt texten är bara slumpmässigt sammansatta ord helt utan betydelse (läs: Kent).

Det är inne med rakblad, man ska helst blandmissbruka novalucol och alvedon, hata sina föräldrar för att man inte får åka till hultsfred och partyknarka till Broder daniel, tycka synd om sig själv fast man bor i en medelklassvilla med två hårt arbetande föräldrar samt lägga upp närbilder på sina ögon på valfri webbplats (Bilddagboken!?). Det jag undrar är VARFÖR?